Jag är bra som jag är.

HEJ! Jag tänkte blogga för typ 2 veckor sedan, och visa er min dagsform (som nu inte är min dagsform haha) tror att jag har gått upp lite i vikt sedan bilderna but who knows. Imorgon har jag min förstaaa checkins med coachen (samma coach som sist). Fredrik, han är så jäkla duktig och förstående. Dietstart imorgon (om han håller vad han lovat, tvek;) Men oavsätt om han skickar kosten imorgon eller i övermorgon så är dietstart SNART! Ska bli mycket rolish! Nu när man vet att tävlingarna under hösten/vintern kommer bli av så jäklar kan man satsa! 4 månader diet klarar jag lätt, det är verkligen inga konstigheter och 3/4 delar av dieten kommer jag må bra på det vet jag. Sista månaden är det endast pannor av stål och en stor gnutta viljestyrka som gäller, klaga kan man göra men absolut inte ge upp. Pappa har lärt mig att aldrig ge upp.

67 kg idag.
54 kg sista dagarna in i förra dieten.

nor

Nu hörrni ska vi prata känslor. Gillar ni att göra det, eller blir ni obekväma av det? Jag kan tycka att det delvis är jävligt skönt men beroende på hur känsligt det är kan det ju vara jobbigt också. Jag vill egentligen skriva ut precis exakt vad som hänt men jag vågar fan inte.. hm. Igår hände något jag vart livrädd för ska hända (igen). Det har hänt mig 3 gånger innan under mitt liv och fan vad det tär på självkänslan alltså. Oavsätt om det är personligt eller inte så tänker man att det är det. Eller fucking man hela tiden… JAG tänker det. Herregud. Jag skriver alltid ”man” för att slippa säga ”jag”. Typ för att slippa låta egoistisk och bara prata om mig själv, hatar fan att prata om mig själv det ger mig ångest. Har ni lätt för att prata om er själva? Jag kan typ göra det bara pytte lite sedan tror jag alltid att personen inte pallar lyssna längre och tycker att det är ointressant oavsätt ansiktsuttryck oså haha.

Iallafall, något jobbigt hände nu. Livet är en berg och dalbana så är det bara och vill MAN kan man ta sig igenom allt, såklart. Jag snackade med pappa innan i telefon, han pratade med mig i typ 38 minuter haha, så väldigt länge och han sa bla. att han var stolt över mig. Det har jag hört typ 4-5 gånger innan av honom så jag höll på att börja gråta ett tag haha. Han sa också att efter allt pappa och jag har tagit oss igenom så klarar både han och jag exakt vad som helst! Och jag håller med honom, jag e faktiskt otroligt jävla stolt över mig själv (och pappa såklart) och det kan jag säga rätt ut. Jag har kämpat och kämpat i äckliga motgångar. En gång när jag hade sådan grov ångest och verkligen inte ville gå till skolan på gymnasiet och typ gömde mig på mammas praktik så sa jag till min lärare att min mormor hade dött så jag kunde inte komma till skolan.. hur sjukt är det.

Jag bara kommer på massa saker under tiden jag skriver, saker som hänt liksom. Och jag är så jäääävla glad och stolt över mig själv att jag kämpat och tagit mina bamsesteg trots att jag vart livrädd och egentligen inte vågat. Jag har kommit en sjukt lång bit på vägen men jag kommer absolut inte sluta utvecklas här. Inte en chans. Jag vill kunna känna mig 100% bekväm med mig själv, jag vill jobba upp min självkänsla och börja tro mera på mig själv! Det är ett av mina mål just nu. Att tänka och TRO på att jag faktiskt ÄR BRA.

Jag är ofta orolig över att folk ska tycka att jag är tråkig och osocial, vilket leder till att jag försöker att inte vara något av de sakerna så det sätter stopp för mig på ett sätt. Jag måste jobba med att börja lita på mig själv att jag kan saker, jag är bra, det är okej om man inte alltid är rolig eller om man inte alltid har något att säga exakt hela tiden.

Det kommer alltid finnas folk som dömmer, men det finns också folk som tycker om mig, och som tycker att jag är bra precis som jag är. Och en av dom personerna ska ju vara JAG SJÄLV. Det är faktiskt många människor på den här jorden som inte tycker om sig själva och som dömmer sig själva väldigt mycket, och jag vill inte vara en av dom människorna, och eftersom jag inte vill det och är medveten om det så måste jag göra något åt det och börja jobba mot hur jag faktiskt vill känna med mig själv. Ingenting är omöjligt bara man är medveten. Vi kan hörrni! Du o jag kan, bara vi kämpar.

När jag skriver här skriver jag bara från hjärtat och jag tänker inte så mycket.

Ang. det jobbiga som hände igår, det kommer lösa sig med allt. Jag försöker se detta som en lärdom och att det ändå inte var rätt för mig, för det vet jag att det inte var. Så på ett sätt var det bra och jag får tid att tänka och reflektera ännu mera nu. 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras